Anhörig - Josefine 34 år

”Jag läser alltid av min pappas reaktioner, tonläge eller blick och här kom min gamla pappa tillbaka”

Efter att ha kämpat under många år i sitt beroende, försökte min pappa ta sitt liv med tabletter och alkohol. Lyckligtvis misslyckades han, men ett helvete startade.

Han levde ensam och hans enda närstående och anhöriga var vi tre barn. Två av oss tog ansvaret för att få honom frisk: min lillasyster tog det sociala ansvaret, handlade mat och höll middagssällskap, jag tog det praktiska kring hans hälsa.

Medan han fortfarande låg på intensiven tog jag på mig ett förmyndarskap och koordinerade allt från läkar- och psykologbesök till att hitta ett behandlingshem. Han var då oerhört sjuk och där uppstod ett skifte i våra roller, som barn och förälder, ett skifte som aldrig går att ändra tillbaka. Jag som inte ens var trettio år gammal blev nu ansvarig för att hålla honom vid liv.

Efter att pappa kommit hem från sjukhuset tog det ett par dagar tills han ringde i panik och sa att han skulle ta sitt liv om han inte fick hjälp omgående. Vi hamnade i krisläge, både känslomässigt och fysiskt, och efter ett krismöte mellan oss syskon fick vi inom två dagar till ett möte hos Nämndemansgården i Stockholm för en bedömning av pappas situation.

Det som jag uppmärksammade där var pappas harmoni när han äntligen fick träffa och prata med någon som förstod honom, men också att han inte kände sig dömd eller skuldbelagd. Jag läser alltid av min pappas reaktioner, tonläge eller blick och här kom min gamla pappa tillbaka. Det var så vackert och det lilla ögonblicket gav mig en insikt i att han är sjuk men all kärlek och värderingar finns kvar. Bara för att någon är beroende är personen inte ett avskum på botten av vår sociala näringskedja, alla förtjänar kärlek. Jag är inte bättre än alla missbrukande pappor i Sverige.

Efter några dagar fick pappa plats på internatet i Blentarp där han påbörjade sitt livs resa.

Tillbaka till Personliga berättelser

En suddig bild av person som passerar genom ett rum

”Efter några dagar fick pappa plats på Internatet i Blentarp där han påbörjade sitt livs resa”

Anhörig - Malin 18 år

”Vi anhöriga är lika drabbade som den beroende”

Varje dag letade jag igenom huset efter sprit. Min pappa gömde flaskor överallt – i stövlar, bakom en bräda i garaget, under sätet i bilen och till och med i vattenbehållaren i toastolen. Varje flaska som jag hittade hällde jag ut i vasken md förhoppningen att han inte skulle kunna dricka. Men hur mycket jag än letade så fanns det alltid en ny gömma någonstans.

Jag älskade ju min pappa och kunde inte förstå varför han gjorde som han gjorde. Det spelade ingen roll hur mycket jag gjorde mig till eller vad jag gjorde – han fortsatte ändå. Att ta hem kompisar blev till slut uteslutet – jag skämdes för min pappa. En gång när jag kom hem med en klasskamrat så låg han naken och berusad på köksgolvet och sov. Jag stannade hemma resten av veckan och min mamma ringde till skolan och sa att jag hade maginfluensa.

Min mamma låtsades ofta som ingenting inför släktingar och vänner. När pappa blev för full på släktmiddagarna så skyllde hon på att han var överansträngd pga av jobbet.

Jag drog mig allt mer undan familjen och började skolka från skolan. När jag kom hem på dagarna så kände jag alltid en klump i magen när jag klev innanför dörren. Jag visste inte vad jag skulle möta helt enkelt.

För två år sedan dog min pappa av cancer i bukspottskörteln. Läkaren sa att det berodde på hans drickande. Jag minns att jag kände både en lättnad och stor sorg. Min mamma vände sig till socialen för att få hjälp med olika saker och via dem så fick jag möjlighet att åka iväg på en anhörigvecka på Nämndemansgården. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde där. Det var så befriande att förstå att beroende är en sjukdom och det inte var mitt fel. Jag förstod också att hela familjen blir sjuk och utvecklar olika beteenden. Allt kretsar kring den som dricker – det är helt sjukt. På Nämndemansgården fick jag träffa andra som växt upp under liknande omständigheter och vi kom så varandra nära.

Beroende är en hemsk sjukdom som drabbar alla – både i familjen och i samhället. Jag är tacksam att jag fick chansen att få hjälp och jag hoppas att andra och ser att det finns möjlighet att må bättre även om den som dricker inte slutar.

Tillbaka till Personliga berättelser

”Jag älskade ju min pappa och kunde inte förstå varför han gjorde som han gjorde. Det spelade ingen roll hur mycket jag gjorde mig till eller vad jag gjorde – han fortsatte ändå”