Spelberoende - Anonym

"Det enda som till slut betydde
något var att vinna tillbaks förlusten"

Jag började spela på samma sätt som många andra. Lite roulette på krogen, poker med kompisarna och bolagsspel på jobbet. Inget överdrivet utan bara ett socialt tidsfördriv, ett sätt att utmana ödet och hoppas på ett extra tillskott. Det var när jag hittade spel på nätet som det började att accelerera. Att sitta hemma och ändå uppleva det som att sitta vid ett spelbord tillsammans med andra var en både konstig men samtidigt skön känsla. Upplevelsen av att vara i kontroll blandades med nya bekantskaper. Min flickvän under den här tiden betydde väldigt mycket för mig, vi var kära i varandra. Men det tog inte mer än ca tre månader efter att jag börjat hänga på online casinon innan det tog slut. Jag klarade inte av att vara den personen hon var kär i. Jag tappade intresset för det mesta i livet utom att spela.

 

Jag kommer väl ihåg första riktiga vinsten. Det var på poker. Jag vann drygt två månadslöner och känsla av att vara någon som lyckas med något tog mig med full styrka. Från det tillfället spelade jag varje dag, inte för så mycket men ofta, varje kväll och långt in på natten. Jag förlorade koncentrationsförmågan på jobbet av brist på sömn och det jag tänkte på mest under arbetsdagen var spelet som skulle komma på kvällen, vilken form och vilken strategi jag skulle ha. Poker eller inte? Hur skulle bordet se ut? Vilka skulle vara med? Pengarna jag vunnit tog slut på ett par veckor, jag vann lite grann då och då men förlusterna blev tyngre och tyngre. Mina kreditkort började tömmas och succesivt blev skulderna större och måendet sämre. Den ångesten som väcks av att förlora hundra tusen är mycket värre än något jag varit med om. Det skapar fullt fokus på att vinna tillbaks samma pengar och det enda sättet att göra det är att spela mer. Till slut tog det bara stopp. Alla resurser var tömda och min flickvän hade lämnat mig. Jag hade lånat pengar av alla jag kände och mina vänner och min familj orkade inte med mig längre.. Katastrofen var ett faktum, det gick inte att leva på hoppet längre. När jag tog mod till mig och berättade för min chef hur illa det var ställt var det som en sten lämnade bröstet. Det som under mindre än ett år raserat mitt liv var mitt livs största hemlighet. Det hade blivit jag och spelandet mot världen. Världens sämsta relation, bara destruktivt.

 

Det tog inte mer än en vecka innan jag fick hjälp. Min arbetsplats var en fantastisk resurs och var ett stöd under hela min behandlingsperiod. Under 3 månader fick jag möjlighet att varje vecka djupdyka i spelberoendet och titta på det monster som skapats i mig. Jag fick även en chans att förlåta mig själv och gå vidare i livet, trots skulder och kraschade relationer. Jag är någon annan nu, jag är mig själv. Inte den personen som är besatt av pengar och avskärmar mig från andra, inte den personen som till varje pris måste vinna tillbaks något som jag förlorat. Jag är hyfsat nöjd med mig själv och mitt liv är meningsfullt igen.

Tillbaka till Personliga Berättelser

”Det som under mindre än ett år raserat mitt liv var mitt livs största hemlighet. Det hade blivit jag och spelandet mot världen. Världens sämsta relation, bara destruktivt”

Riskbruk - Michael 37 år

"Jag började bli trött och håglös men förstod inte vad det handlade om"

I mitt jobb är det mycket sociala sammanhang. Luncher, kundmöten, middagar och tjänsteresor. Det är superkul och jag älskar att vara den som alltid är med. Jag har jobbat på samma arbetsplats i snart 4 år och firman går rätt bra. Det är inget ovanligt med ett glas vin eller två till lunchen. Det är after work varje onsdag och fredag. När vi är på resa slutar alltid kvällarna i baren, mycket snack, lite vin och kanske en drink.

Men, för ett år sen ungefär började tröttheten komma. Jag kände mig dränerad på energi och blev rädd att jag höll på att bli sjuk. Av en tillfällighet pratade jag med en kollega om hur jag mådde och fick rådet att se över min livsstil. Han hade själv drabbats av en allvarlig depression några år tidigare och menade att jag inte hade en sekund att förlora. Desto längre du väntar ju längre tid tar det var budskapet. Jag fortsatte mitt liv som det var, några justeringar – lite mer träning och började äta frukost bland annat. Men mitt allmäntillstånd blev inte bättre. Jag orkade bara med de sociala tillställningarna genom jobbet. Privat isolerade jag mig. Till slut gick jag till min husläkare. Där fick jag inga svar och ingen hjälp, de hänvisade till mediciner som skulle hjälpa mot att jag var så låg. Instinktivt kändes det bara fel. Dessutom var de inte speciellt intresserade av att lyssna på mig. Jag pratade med min kollega igen. Ring de här sa han, och gav mig ett telefonnummer, de kanske kan hjälpa dig. Det var numret till Nämndemansgården. Efter telefonsamtalet gick det ganska fort, jag fick en tid för ett första samtal redan samma vecka.

 

När jag satt i det mötet och svarade på frågor, vem är du? Hur mår du? Hur mycket dricker du? Kändes det först lite irriterande. Men det kändes naturligt att prata om dessa ganska känsliga saker. Aldrig hade väl någon frågat hur mycket jag drack! Det som kom fram var att jag drack på ett riskabelt sätt och skulle behöva titta på det. Ett kortare program med fem träffar föreslogs.

Det som kom fram där var häpnadsväckande enkelt. Och samtidigt så svårt. Min sätt att dricka alkohol hade blivit dåligt för mig, fysiskt och psykiskt. När jag förstod hur mycket jag faktiskt drack och hur mycket över gränsen det var kändes det nästan overkligt. Jag drack ju inte mer än någon annan. Jag tog en vit period under och direkt efter programmet, skillnaden märktes redan efter 2 veckor. Jag märkte det framförallt då jag kom på mig med att skratta för första gången på länge.

 

Idag har jag förstått hur lätt det är att bara åka med på tåget, bara göra som alla gör, inte tänka så mycket på mig själv och mitt mående. Jag väljer bort en del situationer, jag håller lite koll på mitt drickande – jag vet var gränsen går nu. Och hör och häpna, jag har minst lika kul som innan och är betydligt piggare.

Tillbaka till Personliga Berättelser

 

Till slut gick jag till min husläkare. Där fick jag inga svar och ingen hjälp, de hänvisade till mediciner som skulle hjälpa mot att jag var så låg.

Alkoholberoende - Kai 55 år

" De verktyg som jag fick på Nämndemansgården för 23 år sedan är
fortfarande ständigt lika aktuella och användbara när livet går upp och ner"

Den 22 december 1994 satt jag och njöt av en god middag med några vänner i Helsingfors. Alla julens läckerheter fanns där på bordet och det skålades och skrattades. Själv drack jag inga alkoholhaltiga drycker sedan sex månader tillbaka då jag lovat mig själv att aldrig mer dricka en droppe. Dessutom hade jag slutat röka ett halvår tidigare och var synnerligen stolt över detta. Min läkare hade skrivit ut antabus innan avresan och jag hade ett ansenligt lager bensodiazepiner att trösta mig med om det skulle bli för jobbigt. Saker och ting var under kontroll och jag mådde väldigt bra där jag satt tillsammans med människor som jag älskade.

 

Några timmar in i den goda måltiden vaknade tanken på att det skulle vara gott med en öl. Idén var helt absurd då jag mycket väl visste att jag inte kunde dricka ”bara en öl”. Dessutom hade jag tagit min antabus ifall suget skulle sätta in. Bensodiazepinerna i blodomloppet räckte inte riktig till för att lugna den begynnande oron i min kropp. Jag behövde något mer,  bli lite gladare och piggare liksom. Jag hörde mig själv be min kusin vid bordet att räcka mig en öl.

Det är märkligt att trots alla negativa konsekvenser som jag tidigare hade haft, och som jag visste att jag skulle få om jag tog den där ölen, så kramade jag den våta kalla flaskan och förde den till munnen. Hjärnan var helt tom, det hela gick på autopilot. En rysning gick genom kroppen. Jag satt och väntade på att den välbekanta känslan av avslappning och bedövning skulle sätta in, den kom inte. Jag tog en öl till. Vid det här laget frågade flera i sällskapet hur det var med mig. Sanningen var att jag inte mådde särskilt bra. Jag ursäktade mig och stapplade iväg till badrummet där illamåendet sköljde över mig som en svallvåg. Jag hann se ett rött ansikte med blodsprängda ögon i badrumsspegeln innan jag ramlade ihop på golvet. Liggandes i fosterställning kände jag mitt hjärta slå som en stånghammare. Jag svettades som en gris och flämtade efter luft. Panik. Total kontrollförlust och en absolut övertygelse om att jag skulle dö där jag låg.

 

Dagen efter vaknade jag hemma hos min kusin, lite skakad men inte död. Jag hade återhämtat mig efter gårdagens antabuschock och vi hade lämnat det övriga sällskapet med ursäkten att jag fått någon form av allergisk reaktion. Det är förvånande vad mycket ljusare tillvaron kan te sig efter en kopp kaffe och tre, fyra tiograms valium. Minnena av gårdagens fruktansvärda illamående hade redan börjat blekna och löftena om att aldrig mer dricka en droppe likaså. Det skulle inte bli någon mer antabus för mig under denna finlandsresa. Det gamla partygänget skulle kallas samman och vi skulle ut och göra stan.

 

Morgonen den 30 december 1994 väcktes jag av att en telefon ringde. Jag hade slocknat fullt påklädd i en soffa hemma hos en av mina festarkompisar med min jacka som enda täcke.. Det fläckiga glasbordet bredvid mig var fullt av halvdruckna glas, tomma spritflaskor och nersölade snabbmatskartonger. Jag hade inget som helst minne av vad som hade hänt den senaste kvällen. Jag tände en cigarett och halsblosset fyllde mina lungor, nikotinet spreds i min kropp.

Telefonen hade slutat ringa. Jag försökte resa på mig men kroppen var tung som bly och jag kunde knappt hålla balansen. Det var en stor blöt fläck på soffan. Mina byxor var alldeles blöta i skrevet. Jag hade gjort det igen, pissat på mig när jag somnade på fyllan. Ångesten steg några grader till och mitt lager av valium var slut för länge sen.

Telefonen ringde igen, argare den här gången. Ägaren till lägenheten svarade och strax ekade mitt namn genom bostaden. Jag vinglade fram till telefonen. Det var min flickvän i Lund som var mycket orolig och undrade var jag höll hus. Ett par dagars julfirande i Helsingfors med släkten hade blivit till nio dagars fylleresa med partygänget och nyårsafton närmade sig med stormsteg. Vad kunde jag säga? Hon visste att jag inte kunde hantera alkohol och var en av dem som hade sett till att jag fick hjälp sex månader tidigare. Hon talade om för mig att om jag inte var hemma innan nyårsafton så behövde jag inte komma hem över huvud taget. Jag landade redan samma kväll. Fortfarande fyllsjuk och gränslöst besviken över mitt eget misslyckande.

 

Tre månader senare, den 1 mars 1995, klev jag in genom grindarna till Nämndemansgårdens behandlingshem i Blentarp. Efter alla misslyckade försök att själv försöka bryta mitt skadliga bruk av alkohol hade jag nu gett upp. Sittandes på den enkla sängen i rummet jag tilldelats tänkte jag att detta var min sista chans. Om inte dessa människor kunde hjälpa mig, då kunde ingen. Från början var det tänkt att jag skulle vara där i fyra veckor, det slutade med att jag var kvar i sex. Jag var så trasig som människa att samtliga inblandade i vårdmaskineriet tyckte att det var bäst så.

 

Det som främst förvånade mig på behandlingshemmet var vänligheten och den totala ärligheten hos dem jag mötte, patienter som personal. I åratal hade jag levt med lögner, masker och egoism: sköt dig själv och skit i andra. Nu möttes jag helt plötsligt av människor som inte ville ha någonting alls av mig, istället ville de ge. I början förstod jag ingenting alls. Vad var haken? Fylld av misstro hade jag svårt att visa min sårbarhet och släppa taget. Terapeuten såg igenom mitt pansar och undan för undan sänkte jag garden och slappnade av.

 

Hela mitt vuxna liv hade jag tränat på att fly och undvika obehag. Jag var expert på att trycka ner mina känslor och inte visa andra vad jag kände och tyckte. Nu satt jag där med ett antal helt främmande män, utlämnad och försvarslös. Tvingad att stå kvar i mig själv och med samtliga flyktvägar avskurna. Känslorna vällde fram och jag försökte bita ihop. Det gick inte. Tårarna rann ner för mina kinder. Var det sorg, ilska eller rädsla över att jag måste inse sanningen om mig själv och min livssituation? Var det sorg över min mors bortgång i cancer två år innan? Vrede eller sorg över en far som förnekat mig och aldrig varit närvarande? Eller skuld och skam över alla lögner, manipulationer, bedrägliga handlingar och människor jag sårat eller gjort illa? Att möta sig själv kan göra ont.

 

Något som jag inte hade upplevt på åratal var tillit och trygghet. De sista åren i mitt missbruk hade jag känt mig som ett ständigt jagat villebråd, alltid på min vakt mot allt och alla. Jag hade alltid en gnagande inre oro över att jag inte passade in någonstans. Ett fyrkantigt plugg i ett runt hål. Nu kände jag för första gången i mitt kringflackande vuxna liv att jag kunde släppa taget, att ingenting kunde skada mig. Jag hade ”kommit hem”. Hoppet väcktes, en fullkomlig tillit till att allt skulle ordna sig. Upplevelsen var så stark att jag fortfarande tjugotre år senare kan stänga ögonen och resa dit på ett ögonblick.

 

Sex veckor senare stod jag utanför grindarna till behandlingshemmet med min väska i handen. Mina nyfunna kamrater hade gläntat på en dörr och visat mig en ny och annorlunda värld. Nu stod jag på tröskeln och skulle själv ta steget ut i det okända. Det långa arbetet tillbaka till livet hade bara börjat. Vad skulle jag göra? Jag var 32 år och hade ingen utbildning att prata om, inga pengar, inget jobb. Det enda kapital jag hade var min envishet och nyfunna nyfikenhet.

 

Idag är jag 55 år och jag har förmånen att fortfarande vara helt alkohol- och drogfri. De verktyg som jag fick på Nämndemansgården för 23 år sedan är fortfarande ständigt lika aktuella och användbara när livet går upp och ner, och jag har ett helt fantastiskt liv med min flickvän och två barn. Efter många turer i livet är jag nu tillbaka på Nämndemansgården, fast den här gången som medarbetare på ett av våra behandlingshem. I den rollen har jag privilegiet att ge tillbaka lite grann av allt det jag själv har fått till dem som fortfarande lider av och är aktiva i riskbruk, missbruk och beroende.

Tillbaka till Personliga Berättelser

 

”Min favorit för övrigt var att beställa några öl och Jäger precis innan restaurangerna tog den sista beställningen. På så sätt visste jag att godsakerna inte skulle ta slut i första taget. En bisarr trygghet helt enkelt.”

Alkohol- och tablettberoende - Beatrice 46 år

”Jag blev beroende av tabletter
och alkohol”

”Det hände mitt under fredagsmötet. Plötsligt började jag säga saker osammanhängande och sedan svartnade det för ögonen. Runt bordet satt min chef och företagets viktigaste kund. Jag vaknade upp i ambulansen och möttes av ett par himmelsblå ögon och en röst som sa att det skulle ordna sig. Ordna sig? Hur skulle det ordna sig, tänkte jag?
Läkarens förmaningar om att det inte var sunt att ena stunden äta lugnande och smärtstillande tabletter och nästa stund dricka hjälpte inte. Jag visste ju redan allt han sa men jag kunde inte låta bli. Efter skilsmässan så hade värken ökat i min kropp och för att orka med både den och stressen på jobb så blev tabletterna min räddare om dagarna och nätterna. Min chef hade visserligen sagt att han tyckte jag såg sliten ut men jag hade bara slagit bort det med att jag hade mycket att göra. Jag behövdes på jobb och nu när jag var själv så kunde jag lika gärna sitta en stund längre på kvällarna. Min dotter, som då var 25 år, bodde ändå mest hos sin pojkvän så vad skulle jag hemma och göra?
Helgerna var ofta ett helvete. Mina väninnor försökte få ut mig på krogen men jag stannade hellre hemma och satt framför TVn med ett glas vin. Eller ett glas vin? Det var snarare en eller två flaskor. Trots alkoholen, så kom ångesten innan jag gick och la mig, så ett par lugnande tabletter kväll och morgon var rutin. Så här snurrade det runt i ett par år innan kraschen vid fredagsmötet.
Nu låg jag i sjukhussängen och i rummet stod både min dotter och före detta man. De hade pratat med min chef och berättat att de var oroliga för mig – en oro som ökat då de sett mina tablettburkar, mitt drickande och beteende. Jag blev förstås förbannad och tyckte att de inte skulle lägga sig i. Dessutom hade de blandat in min chef – jag blev helt skogstokig.
Samtalet med min chef kändes inte direkt upplyftande. Hon ville att jag och min situation skulle utredas och att jag därefter skulle följa den rehabiliteringsplan som togs fram. Det kändes som om jag inte hade mycket val men trots protester från min sida, så fick det bli så. Det slutade med att jag befann mig på Nämndemansgårdens behandling. Eller slutade och slutade, det var här det började. Mitt nya liv. Det var här jag började förstå hur min uppväxt påverkat mig, hur min duktighet stressat mig, hur min dåliga självkänsla behövde stoppas undan av tabletter och alkohol. Jag var livrädd för att jag inte skulle kunna få ta mina smärtstillande tabletter mot smärtan och första tiden mådde jag allt annat än bra. Men personalen förstod och visste, så de lotsade mig igenom min smärta, ångest och oro in i lugn och sinnesro. Det är två år sedan nu. Smärtan är idag nästan helt borta och jag har klarat mig utan både tabletter och alkohol. Jag är fortfarande en uppskattad medarbetare av både chef och kollegor men jag har idag vett att arbeta lagom. Min relation till både min dotter och före detta man har förbättrats och jag kan se mitt eget värde. Jag är så oerhört tacksam i mitt tillfrisknande.”
Tillbaka till Personliga Berättelser

”Nu låg jag i sjukhussängen och i rummet stod både min dotter och före detta man. De hade pratat med min chef och berättat att de var oroliga för mig – en oro som ökat då de sett mina tablettburkar, mitt drickande och beteende. ”