Alkoholberoende - Maria

"Idag är jag vän med ordet alkoholist och jag är också vän med mig själv"

Jag är Maria, jag är alkoholist

Det som drev mig till AA var att smärtan inombords blev för stark och alkohol hjälpte inte längre för att döva ångest, skam och fylla upp det ”tomma hålet” inuti mig. Skräcken när jag en vanlig vardagsmorgon vaknar upp, öppnar mobilen och inser att jag har pratat med min mor i 45 minuter kvällen innan – utan något som helst minne av det. Ångesten över att flera timmar av kvällen är borta ur mitt medvetande. Skammen att jag, som ensamstående förälder, super varje kväll – trots att jag inte vill.

Jag kom till AA den 24 april 2013. På mitt första möte berättade andra medlemmar om sitt eget liv. Ändå kändes det som om de pratade om min tillvaro. Jag fick rådet att fortsätta att gå på möten och eftersom jag inte visste vart jag skulle ta vägen med min smärta och skam, så gick jag tillbaks till AA. Varje dag i fem månader. En lördag i september gick jag i sönder inuti.

Min arbetsgivare hjälpte mig in i behandling på Blentarp

All sorg som jag burit i så många år, all rädsla för att inte duga och räcka till och ångesten som härjade i själen varje natt, blev till sist övermäktig. Tårarna bara rann utan något slut, det gjorde så fruktansvärt ont. Människor i AA gav mig rådet att kontakta min chef och be om en behandling. Och trots att det var lördag gick jag emot mina rädslor och ringde min chef, som svarade. På måndagen hade vi ett möte där jag berättade att jag så innerligt gärna ville fortsätta att vara nykter men allt det som gjorde ont och härjade i kroppen fick mig att vilja fly ifrån mig själv. Och det enda sättet jag visste var att fly genom att dricka alkohol.

Måndagen efter, den 30 september 2013, körde min chef mig till Nämndemansgården i Blentarp. Jag lovade min chef att jag skulle lämna kvar ”all skit” på gården och att jag skulle göra som jag blev tillsagd (det låter kanske löjligt, men på den tiden kunde jag ALLT själv. Litade inte på någon). Behandlingen skulle vara i fyra veckor, så jag planerade i förväg vad jag och min dotter skulle göra när jag kom hem.

Personlig berättelse om sin alkoholism och behandling på behandlingshemmet Blentarp i Skåne.

Terapeuten såg rakt igenom mig

Jag kände mig som en duktig nykter alkoholist bland alla ”nynyktra” på gården. Jag skrattar när jag skriver detta, för trots att jag varit promillefri i fem månader så var jag oerhört sjuk i alla mina beteenden. Men det visste jag inte då. Min terapeut kunde ”se rakt igenom” mig. Det var väldigt läskigt för mig som hade starka fasader och murar omkring mig. Efter två veckors behandling blev jag inkallad på ett möte med min terapeut. Han frågade mig hur jag ställde mig till förlängd behandling. Jag tror aldrig att jag känt mig mer kränkt i hela mitt liv. Jag som var så bra på att vara nykter? Jag som kände mig som en världsmästare på nykterhet? Skulle JAG behöva vara kvar längre? Egot och sjukdomen fick sig en rejäl smäll kan jag tala om. Jag svarade lite svävande: – Ja jo jag kan tänka mig fördjupad behandling, men jag måste först ringa min chef och fråga. Min plan var att inte ringa. Då svarar terapeuten med ett snett leende: Det är lugnt Maria, jag har redan pratat med honom och han har sagt okej. Jag hade målat in mig i ett hörn!

Min fördjupade behandling på Rönneholm fick mig att älska mig själv

Ett av mina sätt att fortsätta fly ifrån mig själv var att undvika det som skrämde mig mest. Kvinnor. Kvinnor var falska, pratade illa och var avundsjuka. Det jag inte förstod då var att jag hade själv dessa egenskaper. Jag var livrädd för kvinnor, så jag hittade hela tiden ursäkter för att prata med männen på Gården trots att vi uttryckligen fått veta att vi inte fick göra det. Det slutade med att jag fick varningar som ledde till ett nytt samtal med min terapeut. Jag hasplade ur mig alla de automatiska lögnerna, ursäkterna och undanflykterna som jag använt mig av i så många år att de hade blivit sanningar i mitt huvud. När jag var klar lutade sig min terapeut fram och sade lugnt: Maria, hur känns det att vara 47 år och inte veta vem du är? SMACK! Den verbala knytnäven landade som en atombomb i bröstkorgen. Jag bröt ihop fullständigt. Tårarna vällde fram och jag vaggade mig själv en lång stund innan jag lugnade mig så pass att jag kunde lyssna igen. Han hade träffat mitt i prick. När vi skulle gå ifrån rummet gav min terapeut mig en av mina ”nycklar” till nykterheten. Han frågade mig om han fick lov att krama om mig. Det hände något positivt och fint inom mig vid frågan, men det tog flera månader innan jag förstod vad det var. Genom sin fråga visade han att jag har rätt att sätta gränser för vad som är bra för mig.

Mina sjuka beteenden ledde till att jag efter fem veckor blev förflyttad till kvinnobehandlingen på Rönneholm. Kvinnobehandling. Alltså bara kvinnor. Kvinnor som jag var så rädd för. Hade jag fått frågan om jag ville på kvinnobehandling eller skjuta mig själv i foten, då hade jag valt att skjuta mig i foten. Så stor var min skräck.

Första dagen på Rönneholm uppförde jag mig oerhört illa. I många år dolde jag mina rädslor med ilska, arrogans och grandiositet. Alla kvinnorna, både klienter och personal, var så välkomnande och mjuka emot mig, men min rädsla visade sig i ilska och jag skrämde nog en hel del av dem. Innerst inne är jag inte en arg människa så efter ett tag var orken slut och jag gick till mitt rum. Dagen efter ägnade jag mig åt att be var och en om ursäkt för mitt beteende och för första gången i mitt liv erkände jag att min ilska egentligen berodde på att jag var rädd.

Personlig berättelse om sin alkoholism och behandling på Rönneholms Slott.

På Rönneholm fick jag ett häfte av min terapeut. På framsidan stod det med svarta feta bokstäver: SKAM OCH SKULD. Idag är jag tacksam för att jag var så pass sjuk som jag var, för jag trodde i min alkoholiserade hjärna att endast terapeuten skulle läsa det jag svarade i häftet. Så jag var så ärlig som jag bara förstod och kunde vid tillfället. Jag skrev ner saker som jag aldrig hade berättat för någon innan. Och som den duktiga flickan jag hela tiden försökte vara så lämnade jag in häftet redan dagen efter. Någon dag senare, strax innan gruppsittningen på eftermiddagen, kom terapeuten med mitt häfte. Jag minns att jag tänkte; undrar om jag har fått en stjärna för att jag skrev så mycket? Nu skrattar jag igen. Åt mig själv. Åt att jag var så liten och så bekräftelsesökande. Samtidigt känner jag en stor kärlek till den lilla Maria jag var då. Hon förstod inte bättre och ville så gärna duga.

I alla fall så blev jag helt ställd när terapeuten sa till mig att jag skulle läsa upp allt i häftet under gruppsittningen. Läsa upp mina hemligheter för tolv kvinnor. Jag kan fortfarande återuppleva hur kroppen låste sig och jag ville bara springa därifrån. Springa så långt jag bara orkade. Men jag hade lovat att göra som jag blev tillsagd och det blev min drivkraft.

Jag ser mitt liv i bilder. När jag skulle börja läsa upp allt i häftet hade jag en bild i huvudet där jag satt nere i en skyttegrav. Jag tittade över kanten med vakande blick på kvinnorna som satt i rummet. Runt om mig nere i skyttegraven hade jag alla mina vapen för att kunna skydda mig. Mina vapen som var ilska, arrogans, besserwisserattityd, högmod och intolerans.

Medan jag läste rann tårarna sakta utmed mina kinder. Det var kaos på insidan. Rädslan för att kvinnorna skulle döma mig blandades med lättnaden att vara ärlig. Ärlig mot andra i allmänhet och ärlig mot mig själv i synnerhet. När jag var klar skulle varje kvinna ”spegla mig”. De skulle berätta vad de hört och vad de kände igen sig i. För varje kvinna som berättade så förändrades min bild i huvudet. Jag lade ner vapen efter vapen. Inte en enda kvinna dömde mig! Varenda kvinna kände igen sig i det jag hade berättat! När den sista kvinnan hade speglat mig förändrades bilden i skallen igen. Alla vapen hade jag lagt åt sidan och jag kröp upp ur min skyttegrav. När jag kommit upp ur skyttegraven och stod inför dessa tolv kvinnor klädde jag av mig helt naken…. och lät dem klä på mig. I den stunden öppnade jag dörren till mitt innersta rum. Till Maria. Där i det rummet på Rönneholm föddes jag. Där började min väg mot tillfrisknande.

Morgonen efter ställde jag mig för första gången i mitt liv helt naken framför helkroppsspegeln i mitt rum. Jag tittade på mig själv och sa: Maria, jag älskar dig. Du är fin. Du duger.

Det var i min behandling jag fick nycklar för livet

I Blentarp lärde jag mig mycket om min sjukdom och hur den alltid har för avsikt att vilja få mig att dricka alkohol. Jag kallar Nämndemansgården i Blentarp för mitt Moderskepp. På Rönneholm fann jag Maria och modet att lära känna mig själv. För mig är Rönneholm min födelseplats.

När jag kom hem från behandlingen skaffade jag mig en sponsor i AA som vägledde mig genom de 12 stegen för tillfrisknande. Jag fick göra upp med mitt förflutna och omvandla min skam till skuld. En skuld som jag kunde ta ansvar för. Genom stegarbetet lärde jag känna mig själv och fick förmågan att släppa taget och låta livet ta hand om mig.

När jag kom till AA sa jag: jag heter Maria. Jag behövde sätta någon form av etikett på mig själv, för jag var verkligen vilsen, rädd och kände mig liten. Idag säger jag: Jag ÄR Maria, jag är alkoholist. Idag har jag inga fasader och murar kvar. Jag vet vem jag är och jag tillåter mig att vara stolt över mig själv. I alkoholen sökte jag sinnesro och försökte fylla ”det tomma hålet” inuti mig. Genom att lära känna mig själv har jag idag sinnesro varje dag och jag fyller ”det tomma hålet” med kärlek och tacksamhet. Numera är mitt mål att bli en lite bättre människa idag än jag lyckades med igår.

Oändligt stort TACK Blentarp och Rönneholm för en andra chans till livet! Jag har inte fått tillbaka mitt liv, jag har fått ett helt nytt. Jag har fått ett liv som jag inte trodde fanns! En del av mitt hjärta kommer alltid att finnas i Blentarp och på Rönneholm. Mitt Moderskepp och min Födelseplats.

Till alla personliga berättelser

”Morgonen efter ställde jag mig för första gången i mitt liv helt naken framför helkroppsspegeln i mitt rum. Jag tittade på mig själv och sa: Maria, jag älskar dig. Du är fin. Du duger. ”

Läs mer om: