Min dåvarande flickvän förlorade större delen av sin familj i Tsunamin 2004 vilket var en chock för alla i resten av familjen. De förlorade sin mamma, styvpappa sedan 25 år och lillebror på åtta år, det var en makaber situation.

Vid ett tillfälle sa hennes storebror i chock att jag inte hade rätt att sörja för att jag inte var en riktig familjemedlem, jag hade inte förlorat någon enligt honom. Det anammade jag och stängde av alla mina känslor och min sorg, jag tänkte hela tiden att det finns de som drabbats hårdare och jag har inte rätt att må dåligt.

Efter några månader fick jag träffa en terapeut som sa något av det bästa jag har hört: att det värsta någon upplevt är alltid det värsta man känt inom sig. Det går inte att väga och jämföra vem som har mer rätt att sörja. Vi har alla lika stor rätt att sörja eller att få känna behov, ingen har patent på att må sämre och ingens känslor är mer värda än någon annans.

Jag var anhörig till min flickvän som i sin tur var nära anhörig till sina förlorade familjemedlemmar. Men det betyder inte att jag inte hade rätten till att sörja. Det terapeuten sa bär jag alltid med mig och jag har sagt det till mina nära när de har kommit för stöd.

Under min barndom fick jag lära mig att lämna utrymme åt alla andra: småsyskon och nya partners mina föräldrar träffade. Jag var redan som liten självständig och det utnyttjades. Min pappa stod inte upp för mig gentemot min styvmamma som mobbade mig när jag var och hälsade på. Det handlade om allt från att jag inte fick låna kläder av henne för att jag var för tjock eller skulle smutsa ned dem, till att hon öppet inför andra gav mig pikar och kommentarer.

Av många olika anledningar började jag i vuxen ålder rättfärdiga andras handlanden mot mig. Jag var inte förmögen att förstå att det var jag själv som tillät andras sårande beteenden, istället för att ha en integritet och värna om mina känslor genom att sätta gränser.

Idag förstår jag att det var barnet inom mig som levde kvar med en känsla av att människor runtomkring mig fick behandla mig hur som helst för att det var vad jag förtjänade, och vad alla gör mot varandra. Jag förtjänar det i och med att pappa inte försvarade mig då jag var barn och att jag i vuxen ålder inte kände något eget värde och lät andra bete sig som de ville – jag hade ju inte satt någon gräns.

Det jag inte förstod då var att jag tillät deras beteenden att fortsätta och med en offerkofta började jag bete mig illa mot andra, jag rättfärdigade mitt beteende med att alla andra var dumma mot mig. Idag ser jag att det inte alls alltid var folk som betedde sig illa mot mig, det var bara jag som inte förmedlade mina behov och istället såg mig som ett offer utan ett eget ansvar.

Efter att jag insett hur jag är mig mot mig själv och andra tog jag hjälp. För första gången fick jag känna känslan av vad äkta lycka är, en lycka som kommer inifrån och inte av yttre påverkningar. Det svarta tomrummet inom mig var fyllt med kärlek istället. Kärlek till mig själv.