"Mitt drogmissbruk började med en spliff när jag var 12 år gammal"

Missbruket kom in tidigt i mitt liv, via en av mina föräldrar som också bär på sjukdomen. Egentligen har sjukdomen funnits med mig sen jag kom ut ur mamma på sjukhuset oktober 1998, men detta visade sig inte förens i ett senare skede.

Under hela min uppväxt har jag alltid sökt någon form av kick och uppmärksamhet. Det började med stökigheter i klassrummet, vidare till stenkastning och annat bus och till slut droger.

Drogen (spliffen) väckte någon inom mig

Min första kontakt med droger var när jag var 12 år gammal. Det var några bloss på en spliff. De där blossen väckte någon inom mig som jag aldrig känt förut. Dels tog den bort min ångest för en stund genom otroliga ”garvnojjor”. Men den stärkte framförallt ett band mellan oss asfaltsbarn, jag blev en del av någonting större än mig själv. Tiden gick och omfattningen av drogerna blev större, medan tiden hemma med familj blev mindre. Socialtjänsten kopplades in i tidig ålder. Kompisar i min omgivning försvann. Jag blev kvar ensam. Utan det jag och min umgängeskrets byggt upp. Jag sökte mig till andra likasinnade och mitt drogmissbruk blev allt tyngre. Redan vid 15 års ålder hade jag betat av alla möjliga droger. Jag hade bockat av det mesta, centralstimulerande, opiater, alla former av röka, GHB, benzo, you name it…

Orosanmälan skickade mig på behandling

En äldre tjej i min umgängeskrets uppmärksammade mitt eskalerande drogmissbruk och gjorde en orosanmälan. Socialen kopplades in igen, vid 16 års ålder och jag fick en plats på en avvänjningsavdelning på ett sjukhus. Jag lyckades hålla mig där i fem dagar ungefär, innan jag rymde därifrån. Socialtjänsten satte ett Akut-LVU på mig och jag blev placerad på ett HVB-hem.

Jag kom till behandlingshemmet i början på maj, men blev inte kvar där speciellt länge. Jag blev omplacerad bara efter en månad då en konflikt med en annan boende uppstod och jag fick en plats på ett SiS-hem (statlig sluten institution). Där satt jag inlåst under ett par månader. Under den tiden hann jag beta av isoleringscell, uttryckning av poliser och mycket annat. Jag hatade allt och alla, livet, rubbet. Jag var tvungen att få ut min frustration, givetvis på fel sätt. Jag blev utskriven därifrån och landade uppe på HVB-hemmet igen. Men blev omplacerad på nytt ett par gånger. Under hela den här perioden levde jag fortfarande i ett aktivt missbruk.

Vändningen i mitt drogmissbruk

Till slut kom jag till Idavallen i Månkarbo och där tog livet vändning. Jag lyckades hålla mig drogfri pga. min egen vilja och stöttning av professionell personal. Utan deras stöttning hade jag inte klarat av det. Jag var oförmögen att kunna handskas med mitt inre på egen hand. Jag arbetade i 12 stegsprogrammet och livet var stabilt.

Mina föräldrar kunde inte handskas med mig och mitt beroende, så de behövde också hjälp. Via Idavallen fick mina föräldrar stöd och kunskap på en anhörigvecka, där fick de träffa andra föräldrar i samma situation som hjälpt dom jättemycket.

De flesta i personalen hade haft ett eget missbruk och det är otroligt viktigt. De vet vad de snackar om, inget jävla bullshit. De kunde sätta ord på mina känslor och lära mig hur man handskas med dom.

Jag är otroligt tacksam för min tid på Idavallen. Idavallen, tillsammans med min egen styrka räddade livet på mig.