Är din förälder känslomässigt omogen? En guide till självförståelse och hantering

Begreppet ”vuxna barn” används för att beskriva personer som växt upp utan möjligheten att få vara barn i förhållande till sina föräldrar. Det är barn som ofta har haft en komplicerad relation till sina föräldrar. Det kan handla om barn till missbrukare, men det inkluderar också de som har föräldrar som är känslomässigt omogna. Lindsay C Gibson, en amerikansk psykolog och psykoterapeut, har spenderat flera decennier med att hjälpa personer som befinner sig i denna komplicerade situation. Hon har även skrivit en bok om ämnet, som ger konkreta råd om hur man kan förstå sin uppväxt och ta kontroll över sitt eget liv. Men vad innebär det egentligen att ha känslomässigt omogna föräldrar, och hur påverkar det barnen? I en intervju med DN berättar Lindsay Gibson mer om ”vuxna barn” problematiken och ger råd om hur man ska förstå sin uppväxt och få hjälp.

Känslomässig omognad: Vad är det?

När man tänker på omogna föräldrar kommer tankarna ofta att gå till missbruk och andra extrema beteenden. Men känslomässig omognad kan ta sig många olika former. Lindsay Gibson påpekar att egocentrism, dålig förmåga till empati, dålig förmåga till självreflektion och brist på känslomässig intimitet är några av de tydligaste tecknen. Om missbruk inte finns med i bilden så kan dessa uppfattas som normalt fungerande föräldrar. De kan mycket väl vara framgångsrika, socialt kompetenta och omtyckta. Problemet är att deras omognad blir tydlig först i stressade situationer eller när det krävs en djupare känslomässig interaktion, vilket kan vara förvirrande för barnen.

Känsla av emotionell ensamhet

En av de mest komplexa och problematiska aspekterna av att växa upp med en känslomässigt omogen förälder är känslan av emotionell ensamhet. Många barn till sådana föräldrar har uppfyllt sina grundläggande behov som mat och kläder, men de får sällan uppleva det emotionella stöd som är nödvändigt för att utvecklas till en psykiskt sund individ. Detta skapar en paradox där barnet känner sig isolerat trots att det är omgivet av familj. Barnet kan växa upp med en djup känsla av osäkerhet, i tron att de inte kan göra något rätt eller få sina föräldrar att känna glädje. Som Gibson uttrycker det: det är som att ”gå på snäckskal”.

Behovet att behaga

I artikeln så kan man läsa om hur Lindsay Gibson i sin bok skriver om hur barn till känslomässigt omogna föräldrar kan välja att internalisera eller externalisera. Internaliserare är de som söker svaren inom sig själva och tar en inåtvänd strategi för att lösa sina problem, vilket ibland leder till depression och inre konflikter. Externaliserare å andra sidan, tror att lösningarna på problemen ska komma utifrån. En annan viktig del som Gibson belyser är barnets tendens att känna att de måste behaga andra för att vara värda uppmärksamhet eller kärlek. Detta kan försvåra relationer och skapa en ojämn balans i det sociala livet. Att ständigt behaga andra blir ett osunt mönster som kan leda till både mentala och fysiska påfrestningar.

Insikten och sorgearbetet

Att komma till insikt om att man har en känslomässigt omogen förälder kan utlösa en sorgeprocess. Många har det i det längsta hoppats att föräldern skulle ändras, att en nära relation skulle vara möjlig. För en del kan detta leda till att man bryter helt med sina föräldrar, medan andra väljer att begränsa kontakten. Gibson understryker att framgång inte mäts i hur mycket man kan förändra en annan person, utan i hur väl man kan sätta och upprätthålla sina egna gränser.